Fi:s framgång och M:s fiasko i Europaparlamentsvalet är ett faktum. Bortsett från diametralt skild politik har deras kampanj också skilt sig åt markant, inte minst på grund av helt olika ekonomiska förutsättningar.
Frågan är om inte de traditionella partierna är fast i gamla sätt att mobilisera inför val? Funkar verkligen torgmöten, dörrknackning och affischer idag? Fi gör det såklart mycket enklare för sig genom att bottna sitt budskap i en fråga; jämställdhet och en politik som till vilket pris som helst vill skapa en total matkbalans mellan kvinnor och män. Gudrun Schyman sade i en intervju att kostnaden för deras politik inte är det intressanta – de värderar inte sin ideologi i pengar – de vill se ett förändrat samhälle. Om det kostar några kronor extra på skatten spelar det ingen roll – så länge politiken ger resultat. Det är klart att det är svårare att som ett regeringsbärande parti försvara en rimlig budget mot en kampanjpolitik som Fi för, men med detta sagt är det intressant att se hur mobiliseringen skiljer sig åt.
Fi har inte haft råd att anställa människor eller annonsera de har byggt hela sin kampanj på engagemang – och ”homepartys”. En viktig del av kommunikationsstrategin har alltså varit att talespersonen Gudrun Schymans träffat väljare i deras hem. Vill en grupp om 25 personer eller fler få till ett personligt möte med dyker hon upp och pratar med valet 2014 som utgångspunkt. Enligt uppgift har hon haft över 100 sådana här möten och fler inom partiet har engagerats för att göra samma sak. Bara Gudrun har under ett par månader träffat 3000 personer i hemmiljö. Räknar man in den virala effekten där ett homepartys deltagare pratar med sina kompisar om mötet är man snabbt uppe i en effekt på tiotusentals personer.
Jämför man detta med Moderaternas (och säkerligen sossarnas) taktik att knacka dörr ska det till ganska många personer och många dörrknackningar för att få till lika många samtal med efterföljande viraleffekt. Och handen på hjärtat – om du stod och stekte köttbullar till barnen och en politisk dörrknackare kom på besök – hur mottaglig hade du varit för att prata politik då? Jämför detta med om du fått en inbjudan av en vän och i ett sammanhang där ni är 25 personer som träffar en partiledare och pratar politik en timma.
Skillnaden mellan mobilisering mellan etablerade partier och uppstickarpartier är riktningen. De stora partierna skickar sin armé av partiarbetare uppifrån och ner, medan de medellösa uppstickarna måste förlita sig från en moblisering underifrån. Det senare verkar ha en bättre effekt och skapa ett riktigt engagemang bland väljarna.
Hur skulle du själv vilja bli informerad om olika partiers politik – kommentera gärna!
